Kundhörnan: Folkis - en plats att hitta dig själv

Marie "Mi" (till vänster) och Gustaf (till höger) - två utav de fantastiska lärare jag har mött under mina workshoppar i personlig utveckling på Folkis.

Ålands Folkhögskola, ofta kallad “Folkis”, är en av Ålands äldsta utbildningsinstitutioner. Skolan grundades redan 1895 och har sedan dess varit en viktig plats för lärande, kreativitet och personlig utveckling för både unga och vuxna.

I dag samlas studerande från hela Åland i Strömsvik i Finström för att fördjupa sig i olika ämnen, utveckla sina intressen och hitta nya vägar framåt i livet. Folkbildning, gemenskap och personlig utveckling är centrala delar av skolans kultur – något som ofta beskrivs som den speciella “Folkis-andan”.

När jag fick möjlighet att hålla workshoppen Från vision till verklighet på Folkis blev det ett spännande möte mellan elevernas framtidsvisioner och konkreta verktyg för att ta nästa steg.

I fyra omgångar har jag nu varit på Folkis och hållit workshoppen för olika elevgrupper med lärare. Varje gång jag kommer dit slås jag av hur mycket naturliga resurser som finns där.

Lärare med specialkunskap inom olika områden, naturen runt hörnet som klassrummen öppnar upp mot genom stora fönster och möjligheten att måla utanför ramarna på ett sätt som inte alltid är möjligt när man följer en central läroplan.

Jag tog tillfället i akt och intervjuade två av lärarna som varit med på workshopparna: Marie Johansson, även kallad Mi, lärare i friluftsliv och hälsopedagogik, och Gustaf Lindholm, linjeledare för NYA-linjen.

Mi brinner för att ta med eleverna ut i naturen. Hon menar att det ger eleverna både personlig utveckling och en större tilltro till den egna förmågan.

Genom sina studier kring folkhögskolor och deras sociala miljö har hon också fått en djupare insikt i vad folkbildning kan vara. Hon beskriver Folkis som ett andningshål för eleverna – en möjlighet att hitta sig själva. Här kan man få vila lite från krav, landa i vem man är och komma vidare med det man behöver.

När undervisningen i de flesta fall inte följer en central läroplan ställer det också krav på läraren, säger hon. Samtidigt är det en möjlighet att skapa undervisning utifrån sig själv och använda sina egna erfarenheter som verktyg.

Det viktigaste Mi vill att eleverna ska ta med sig från sin tid på Folkis är glädjen. Glada minnen. Något att vila i för framtiden.

Jag kan inte låta bli att tänka att det känns otroligt meningsfullt.

Gustaf har tidigare arbetat på en högstadieskola i Sverige och började på Folkis för snart två år sedan. Han beskriver den största skillnaden som de mindre grupperna och den lugnare miljön.

Eleverna här är också ofta sådana som tidigare känt att de inte riktigt passat in någon annanstans – men som här hittar sin gemenskap.

Han menar att ett av Folkis viktigaste uppdrag är att fånga upp elever som ännu inte vet vad de vill göra och ge dem tid att mogna i lugn och ro. Att kunna läsa upp ämnen och samtidigt få utrymme att hitta sin egen väg.

Det Gustaf hoppas att eleverna tar med sig från sin tid här är sådant de inte visste om sig själva tidigare. Att de lär känna sig själva bättre, hittar nya sammanhang och nya vänner.

Han berättar att vänskaper som skapas här ofta håller länge. Det blir en gemenskap som många bär med sig vidare i livet. Elever som tidigare kanske känt sig utanför kan hitta sin plats här.

Samtidigt är det förstås inte alltid perfekt. Det finns alltid utmaningar. En del av arbetet är också att hitta balansen mellan stöd och krav. Gustaf menar att Folkis inte får bli en förvaringsplats för tonåringar, men att det ibland är en balansgång att avgöra var kraven ska ligga.

När jag frågar Mi om det finns något hon skulle vilja lyfta för omvärlden säger hon något som verkligen värmer:

“Vi har en fantastiskt duktig coach här på skolan som heter Johanna, som vi har förmånen att få ha här på Folkis ibland. Det vill jag lyfta!”

Wow, tänker jag, och känner mig verkligen upplyft. Samtidigt slår det mig hur välkommen jag själv har känt mig varje gång jag varit på Folkis. Redan från första gången jag kom dit har den känslan funnits där, och den har följt med varje gång jag kommit tillbaka för att hålla en workshop.

Mi berättar också att hon uppskattar när skolan samarbetar med externa aktörer. Hon hoppas att den typen av samarbeten fortsätter i framtiden, eftersom de kan bidra med nya perspektiv och erfarenheter till undervisningen. När skolan öppnar upp mot omvärlden skapas också något mer – en slags knytpunkt mellan skolan och samhället, där olika människor, idéer och kompetenser får mötas.

Både Mi och Gustaf berättar att en av de mest värdefulla delarna i workshoppen Från vision till verklighet är att få prioritera tid att faktiskt sätta sig ner och tänka lite djupare kring sin egen utveckling – något man annars sällan stannar upp för.

Mi beskriver det som att huvudet nästan exploderar av nya tankar och insikter. Tiden, inspirationen och uppgifterna gör att man börjar reflektera över saker man inte tänkt på tidigare. Hon berättar att hon från början var lite nyfiken på hur eleverna skulle reagera, eftersom det kanske inte är ett tankesätt de är vana vid.

Hon hade därför både ögon och öron riktade mot klassen under workshoppen – och blev positivt överraskad av elevernas engagemang.

“Och så blev det så himla bra!”

Hon tror att den här typen av arbete kan vara ett viktigt frö att så hos människor för att öppna upp ett större mindset.

En av de största insikterna, säger hon, är att man får lite distans till sig själv och sin egen ståndpunkt. Man börjar förstå att det finns fler lager. Att kliva ur ett sammanhang och betrakta det från ett annat perspektiv kan ge väldigt mycket.

Man kan sitta i sin egen värld och tänka att “det jag vet är allt som finns” – och så kommer någon och visar att det går att se saker på ett annat sätt. Det öppnar sinnet.

“En coach vill jag ha i mitt liv,” säger hon.

Jag själv reflekterar över att det kanske är just därför många coacher också har en egen coach. Man vet helt enkelt vad det ger.

För Gustaf var en av de mest intressanta delarna arbetet med kärnvärden. Han upplevde det som väldigt positivt och landade själv i en känsla av att vara mer nöjd och tacksam över det man redan har.

Han tyckte också att det var värdefullt att få sitta tillsammans med eleverna och göra workshoppen, snarare än att bara observera. Alla fick något med sig från processen.

En annan insikt för Gustaf var vikten av att ha ett öppet sinne. Han berättar att han vanligtvis kan känna en viss skepsis mot delar av coaching- och självhjälpsbranschen. Därför gick han in i workshoppen med ambitionen att hålla ett öppet sinne – och blev positivt överraskad.

Han fick ut mer av workshoppen än han hade trott.

“Jag trodde jag skulle behöva anstränga mig för att vara öppen,” säger han, “men det behövde jag inte. Det gav ett genuint värde.”

Även om det är svårt att dra ett direkt kausalt samband upplever Gustaf att gruppen som deltagit i workshoppen känns lugn och harmonisk efteråt.

Workshoppen har varit genuint uppskattad och inspirerar till både reflektion och engagemang. Den ligger också helt i linje med den utveckling som lärarna vill se hos eleverna – att våga sätta mål för sin framtid och få konkreta verktyg för hur man tar sig dit.

Personlig utveckling handlar till stor del om att upptäcka att man själv sitter på större resurser än man kanske tror. Men också om att förstå att det finns många verktyg i vår omvärld – verktyg som vi ofta börjar se först när vi ställer in vår inre GPS på att leta efter dem.

Vill du boka en workshop inom personlig utveckling, kommunikation eller samarbete för din organisation? Skicka ett mail till johanna.karlstrom@theisland.coach.

Författaren har använt AI för stavningskontroll och förslag på korrigeringar.